When I think back on this time, and the dreams we left behind
Ill be glad cause I was blessed to get to have you in my life
Det har blivit många tillbakablickar på sistone. Facebook har en rolig funktion där man kan se tillbaka på vilka aktiviteter man gjorde på samma dag tidigare år. Till exempel så kunde jag se att jag bytt till vinterdäck samma dag på de två föregående åren. I år har jag dock inte bytt ännu... Ibland är jag rädd för att blicka tillbaka. Rädd för att röra upp alla känslor om jag blickar långt nog. Rädd för att minnas en lyckligare tid. Rädd för tomheten du lämnat inom mig. Men på sista tiden har jag mött min rädsla och blickat tillbaka. Jag minns, jag minns allt. Men det gör mig inte ledsen och det gör mig inte arg. Men det gör mig delvis tom. Det påminner mig om hur grymt livet är och hur orättvist det är att vi inte kan vara med de vi älskar för alltid. Men det gör mig också glad. Glad för den tiden vi fick. Glad för allt vi hann med innan du behövde lämna mig. Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur livet kunde ha varit om du aldrig lämnat mig. Eller fantisera om hur det kunde ha varit om vi träffats idag i nutid. Det har snart gått 7 år men det är fortfarande jobbigt.
Det var meningen att detta skulle bli ett glatt inlägg med tillbakablickar om vad som hände under denna period tidigare år. Men ibland är det förflutna inte bara glatt. Och bara för att det inte är glatt så behöver det inte betyda någonting dåligt. Även om jag saknar dig mer än någon någonsin saknat någon så känner jag samma kärlek som jag känner när jag tänker på dig när jag tänker på min framtid. Du är inte ersatt, det kan du aldrig bli, men mitt hjärta är stort nog att rymma er båda. Du lämnade mitt hjärta i bitar vilket innebär att det ryms fler i det nu än innan men det kan aldrig bli helt. En del kommer för alltid i all evighet att tillhöra dig.
Tävlingen som gick i helgen är en slags milstolpe eller markör som återkommer varje år. Det innebär att man kan jämföra föregående år med i år för att se vart man befann sig då i livet. Så länge jag kan minnas så har tävlingen arrangeras. Första gången jag deltog var nog 2006 då jag vann KM och DM för juniorer med min mammas dåvarande häst Rosenfels. Vi vann även en LA:4. Detta var alltså 9 år sedan. Mycket har ju hänt under dessa år:
> För ett år sedan tävlade jag Mindy och vi tog placering i båda våra starter. En 2:a placering i LA:3 på dryga 67% och en 3:e placering i MsvC:1 på dryga 62%.
> För fem år sedan debuterade Lelle på tävlingsbanorna i LB:2. För fyra år sedan debuterade Lelle MsvC med 60%. För tre år sedan vann Lelle sin första vinst i MsvB i FEI inledande MsvB.
> För 7 år sedan red jag och Rinaldo vår sista tävling tillsammans. Vi vann en MsvB:2, kom 2:a i en MsvB:3, kom 3:a i en LA:5, tog silver i DM för seniorer och vann KM för seniorer.
Rinaldo är verkligen hästen med stort H i mitt liv. Han lämnade mig alldeles för tidigt. Jag har ägnat några dagar åt att läsa igenom gamla dressyrprotokoll och se filmer från tävlingarna med honom. Det kanske verkar självdestruktivt men det är inte för att bli ledsen, det är för att minnas. Jag minns, jag minns allt. Jag har försökt filma över filmerna jag har på honom och har lagt ut dem på youtube så att han ska fortsätta finnas för evigt. Livet är verkligen orättvist, han skulle ju finnas för alltid. Men nu ska jag blicka framåt. Jag vet att detta finns med mig och att en del av mitt hjärta för alltid kommer att slå för honom. En stor del av mitt hjärta har börjat slå för Guzzman nu. Han känns så lik honom, väckte samma känslor. Samma lycka. Det kommer bli bra för oss. Det känns som en ny start på livet. En omstart. En rätt start. Nya möjligheter och stor kapacitet. Det kommer bli superbra och superkul. Från ovan kan du vaka över oss.
En otroligt intressant sak jag noterat då jag granskat och sett alla Rinaldo-filmer flera gånger om är att jag hade mycket bättre sits då. Men hur går det till? För 7 år sedan hade jag mycket bättre sits än jag har nu. Med det är det inte sagt att jag har en mindre effektiv sits nu men definitivt mindre snygg. Nu blir det sitsträning så att jag får ordning på detta. Visst var ju Rinaldo väldigt lätt att sitta på men jag tycker att jag har tappat alldeles för mycket. Kanske hade Lelle lite dålig inverkan på min sits då han var unghäst och när han blev vuxen fortsatte jag ändå nästan att rida honom som en unghäst. Kanske har jag också tappat då jag ridit alla dessa olika hästar utan tränarhjälp. Det är ju inte omöjligt. Vill också minnas att det krävdes mycket sits för att orka med Rinaldo då han kunde vara lite knepig ibland. Detta måste i alla fall åtgärdas, detta blev som ett wakeup-call för mig.
Ill keep a part of you with me
And everywere I am
There youll be
0 kommentar(er)
