Nu är det gjort! Jag har startat min allra första riktiga hopptävling. Tidigare har jag bara startat på ridskole- och klubbtävlingar. Men idag har jag uppnått ett av mina livsmål sedan många år tillbaka - hopptävla på riktigt.
Det har varit en resa. Jag har skjutit på detta i ett år ungefär för att jag inte har känt mig redo. Men nu var det dags. Och vi var så redo vi kunde, det såg jag till. Vi har hoppat mycket i vinter så min sits och följsamhet har fått träna upp sig och känns numera rätt stabil. I måndags hoppade vi bana. Först tog vi åtta språng på ca 70-80cm och sedan fyra språng på 80-90cm. Han var verkligen superfin. Vi kom bra på vartenda hinder, han kändes väldigt lydig. Sedan hoppade vi igen igår, dagen före tävlingen. Då hoppade vi vår favoritserie: bom, 6m (ett galoppsprång), sockerbitscavaletti, 6,5m (ett galoppsprång), oxer. Det slutade med två språng där oxern låg på 110cm efter fyra språng på 100cm. Det kändes stabilt och jag kunde hänga med bra. Vi var verkligen så redo som vi kunde.
Tävlingsdagen började tidigt. Men allt flöt på bra och vi var på tävlingsplatsen (Njurunda) i god tid. Med oss hade vi världens bästa Edith för att hålla ordning på oss och våra nerver. Jag var sjukt nervös, så nervös att jag mådde illa, ända tills jag kom upp i sadeln - då blev jag lugnare. Det var framridning ute där man också kunde hoppa några små hinder. Vi tog några språng och Guzzman var lite spänd och busig det första språnget. Men sedan slappnade han av då vi kom in på framhoppningen som var inomhus. Vi tog några språng, sedan skrittpaus och något språng till innan det var dags att gå in på banan. Så sjukt nervöst! Guzzman tyckte det var roligt att vara på hopptävling igen, första gången på 5-6 år för honom. Han visste precis vad han skulle göra inne på banan. Det blev en väldigt stabil runda och Guzzman låg bra inför varje hinder. En bra bit över var han också, inte i en enda bom. Höjden var 80 cm och bedömningen A vilket innebär att en felfri runda ger rosett. Så vi fick en rosett!
Vi var också anmäld till 90cm men när jag väl suttit av och all anspänning släppt så kände jag att jag inte orkade ladda upp igen, jag var helt utmattad. Det hade inte blivit mycket sömn under natten. Men det kommer fler chanser och nästa gång kanske vi tar 90cm direkt. Vi hade satsat på "kan man inte vara bäst får man vara snyggast" och matchade snyggt med oranget schabrak, öronhuva och kavaj. Men med facit i hand så var vi faktiskt rätt så bra också. Tänk att det ska krävas sån enorm uppladdning och nervositet för någonting som sedan gick så fantastiskt bra och faktiskt kändes lätt. Min häst är helt enkelt underbar!
0 kommentar(er)
