Emma

 

 

 

Jag borde ha anat, jag borde ha insett. De kom krypande över mig, sakta, sakta intog de min kropp. Demonerna. Det var så länge sedan nu att jag inte ens kände igen dem. Nu i efterhand faller allt på plats, nu verkar det självklart. Men inte innan, det var ju så länge sedan de besökte mig sist. Så länge sedan min kropp behövde utstå detta utmattande övergrepp. De smyger sig på och gör sig inte till känna förens de tagit kommandot och styr kroppen, tankarna, känslorna, allt. Mina demoner. Jag hade glömt att jag levde med dem förut, att de var en del av mig. Det var så länge sedan och jag har mått så bra sedan jag blev fri dem att jag helt hade glömt bort. Jag vet hur jag ska hålla dem i schakt. Men det räcker med ett litet misstag för att jag ska få ångra det i efterhand. Det har skett nu. Alla signaler fanns där. Helt plötsligt känner jag mig ful. Helt plötsligt undrar jag om jag gått upp i vikt under sommaren för jag känner mig stor. Men det var inte så, allt hade sin förklaring. Helt plötsligt kunde jag bli så förbannat arg att jag skälvde på insidan och inte i överhuvudtaget kunde kontrollera mig själv och mina tankar. Demonerna hade tagit över och de drev mig in i något som jag hade glömt hur det var. Det var så länge sedan jag kände sån vrede att jag nästan gick sönder inombords, att jag verkligen hatade utan att veta varför. Att jag ville gråta men något höll det tillbaka och tvingade mig in i mer aggression. Sedan bryter jag ihop, spricker, går sönder. Då kommer ångesten. Demonerna tynar bort, lämnar mig och kvar blir jag, nedbruten, utnyttjad, tömd. Ångesten dunkar. Det är vad som återstår. Svaghet och ångest. En spillra av mitt forna jag. Överkänslig och i behov av ett ordentligt sammanbrott. Att få gråta. Utmattad och trött. Det börjar blöda och magen spänns ut så mycket att det känns som att den ska spricka. Jag vill helst lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Ingenting är roligt längre. Ingenting är värt någonting. Jag är tömd, som en trasig plastpåse, ett sönderslaget glas.