Emma

The one and only
Du var sagan om mitt liv
 
10:e februari 2007 startade de bästa 715 dagarna i mitt liv. Då fick jag min Rinaldo. En väldigt speciell häst som kom att betyda obeskrivligt mycket för mig. Vi hade sålt min ponny och sökte storhäst åt mig. Mamma hade fått höra att Rinaldo var till salu. Hennes kommentar var att om jag inte ville ha honom så skulle hon köpa honom till sig själv då hon ansåg att det var en av Norrlands finaste hästar. Många höll nog med. Fick höra många kommentarer om "värsting-Rinaldo". Han var något speciellt. När vi hämtade honom var han ur kondis och långhårig. Vi tog det lugnt i början men var snart igång. I början av maj samma år red vi vår första banträning och då visade han mig för första gången sitt riktiga jag. Han sprang, skuttade, kastade sig och jag grät. Till slut gick domaren och sa "red ut det" och mamma sa bara "fortsätt rida". Jag hade aldrig suttit på en sån explosiv häst tidigare och var livrädd att jag skulle flyga av. Men det gjorde jag inte och med tiden lärde jag mig att känna mig trygg trots hans tokigheter. De som kände till Rinaldo sedan tidigare visste att han kunde göra så men jag hade inte riktigt trott på det förens jag fick uppleva det själv. 
 
Rinaldo var en speciell häst och hade väldigt mycket humör. Han avskydde att bli borstad och klappad. När man borstade högg och sparkade han och om man bara petade på honom blev han arg. Som att hela hästen växte i ilska framför en för att man satte ett finger mot honom. Han kunde göra utfall mot boxgallret när man gick förbi. Men man lärde sig vart man skulle stå för att inte göra illa sig och trots allt var han nog uppfostrad att inte våga ta eller träffa. Efter två veckor fick jag nog och började "tvångs-klappa" honom. Jag började med huvudet. Höll fast honom och klappade tills han accepterade mig. Sedan gick jag vidare till halsen och när det funkade resten av kroppen. Det var som att han gav upp en suck och sedan bara gick med på att jag fick ta på honom, men ingen annan, utan att bli sur. 
 
Vi red vår fösta riktiga tävling i mitten av maj 2007. På den tiden behövde man inte kvala så vi red MsvB direkt. Eftersom att han var så explosiv red jag väldigt försiktigt och ökade i princip ingenting. Vi tog oss igenom utan för mycket bus. Efter det kunde jag sedan öka på mer och mer för varje start vi gjorde i takt med att vi lärde känna vandra mer. Ibland höll det och ibland inte. Det fick man ta när man red Rinaldo. Vi samlade flertalet vinster och placeringar i LA och MsvB (MsvC fanns inte på den tiden). Vår bästa ritt gjorde vi i LA:5 (numera MsvC:2) som vi fick 71,30% i och vann, stort då tvåan hade 59%. Vi vann också Norrlandsmästerskapen för Young Riders det året samt klubbmästerskapet för juniorer.
 
Efter en vinter med träning så debuterade vi i Mars 2008 MsvA i frack och hatt. Det var nervöst och gav inga fantastiska procent men vi tog oss igenom. Vi fortsatte rida MsvB och MsvA under året med en start i Prix st Georges. Vi fortsatte att samla vinster och placeringar i MsvB. Vår bästa ritt gjorde vi i MsvA:1 där vi fick 65,81% och därmed tog ett SM-kval (vi lyckades dock aldrig med det andra). 2008 red vi Norrlandsmästerskapen för seniorer (även om jag var Young rider) och tog en hedrande andraplacering mot rutinerat motstånd. Vi red vår absolut sista tävling i oktober där vi på hemmaplan tog en första-, en andra- och en tredjeplacering samt silver i distriktsmästerskapet och guld i klubbmästerskapet för seniorer på de tre starter vi gjorde. 
 
Rinaldo hade en speciell benställning med hängande knän. Tyvärr gjorde det hans senor svaga och han blev skadad i början av december 2008. Han hade redan varit skadad innan vi köpte honom (vilket han var friskförklarade från och det var på ultraljud utläkt, det var en annan skada han fick) och jag törs nog medge att vi aldrig annars skulle ha råd med en så fantastiskt fin häst annars. Det kändes som att jag och Rinaldo hade mycket kvar att ge och planen för 2009 var att klara andra SM-kvalet och delta i SM samt debutera intermediär. Men Rinaldos ben höll inte och i slutet av Januari fick han lämna oss. Jag minns inget från den tiden, det var som att jag levde i ett svart hål. Han var mitt allt! Jag levde i förnekelse och raderade allt för att jag inte kunde hantera verkligheten. Han lämnade mig med en enorm saknad och tog en del av mig med sig. Jag kommer aldrig att bli hel igen men jag har lärt mig att leva med mina ärr. Tiden läker inte alla sår men tårarna rinner inte länge när jag tänker på honom. Numera minns jag honom med glädje. Jag är väldigt lycklig över att ha haft en sådan häst. Han var verkligen en "once in a lifetime"-häst och jag önskar bara att våran tid tillsammans hade blivit längre. Vi hade så mycket kvar att ge. 
 
Det sista han gjorde innan vi lämnade honom där hos veterinären var att lägga huvudet i min famn, som att han sa hejdå, som att han visste, som att det var okej. Jag kramade om honom en sista gång sedan lämnade jag honom. Min vackra Rinaldo. (Och jo, nu rinner tårarna igen åtta år senare...)