Var på stan en snabbis idag och utanför systemet (vid vasaplan) så var jag med om någonting dramatiskt. Hade noterat att två äldre något berusade män kom gående när jag gick. Plötsligt hörde jag en smäll då en av männen hade ramlat omkull baklänges. Han låg väldigt stilla och hans kompis försökte få kontakt med honom utan framgång. Min första impuls var (som så många andras) att bara gå därifrån och låta dom fixa det själva men jag insåg att ingen av männen troligast hade någon mobil, så jag tog fram mobilen. Då började den liggande mannen att röra på sig och jag såg att han blödde kraftigt i bakhuvudet. Jag larmade genast 112 och gick fram till mannen vars kompis just gått därifrån. Plötsligt började andra också samlas runt mannen och hjälpa till. 112 skickade genast ut en ambulans som fort var på plats.
Jag vet inte hur det gick, frågade ambulanspersonalen om de ville ha hjälp men de hade läget under kontroll och tackade för att jag hade larmat. Troligast fick han åka in och sy. Jag insåg att det räcker med att någon reagerar för att nästan alla ska göra det. Hade jag inte reagerat så är det inte säkert att mannen hade fått hjälp. Före jag ringde såg jag mig omkring för att se om någon varit snabbare än jag men ingen hade gjort något och då hade jag ändå hunnit tveka ett tag. Så fort jag hade ringt och gått fram till mannen så anslöts det direkt några personer som kanske annars gått förbi (en vanlig reaktion), bla två snälla människor som väntade med mig tills ambulansen kommit.
Efter alltihop kände jag mig gråtfärdig och illamående (känslig) men ändå stolt över mig själv!
0 kommentar(er)
