Emma

Att få saker gjorda
Att ta det lugnt är inte helt min grej. Det har varit en fullspäckad vecka. I måndags pluggade och red jag på dagen för att sedan jobba på ridskolan på kvällen. Jag var vikarierande instruktör för KM och hade alla storhästgrupper för kvällen. Det blev allt från en grupp 1 (nybörjare) till en hoppgrupp. Det var superkul! I tisdags var jag på stallet väldigt tidigt för att mocka och greja åt Guzzman. Efter det var jag på universitetet och hade redovisning och rollspel i egenvårdskursen mellan kl10-18. På kvällen blev det pizza och spel tillsammans med faster och kusin. I onsdags var jag på universitetet igen från 8-15 med fortsatta rollspel. På kvällen hade jag kvällshöning på stallet och senare red jag då ridhuset blivit ledigt. Det gick väldigt bra att rida. Vi gjorde seriebyten i vart 3:e och galoppiruetter. I dag/torsdag har vår hemtenta som ska in imorgon släppts så jag har jobbat väldigt mycket med den. Jag har dock ett problem med den då vi max får skriva 1000 ord och jag har skrivit mer än det och bara gjort halva tentan än... På eftermiddagen åkte jag och red före jag skulle jobba som instruktör på ridskolan igen. Denna dag var det fullt i ridhuset men det gick rätt bra ändå trots att Guzzman var rätt spänd. Ridlektionerna gick jättebra och var jätteroliga att ha. Imorgon blir det fokus på hemtentan igen, sedan stallet och kanske något mysigt på kvällen. Sen blir det ledig helg i alla fall. Jag tror att jag behöver det efter denna vecka! 
Finaste Guzzman 
En inte helt ovanlig helg
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men helgen blev väldigt bra. Vi, jag och Guzzman, började det roliga i fredags med att hoppa lite. Det gick rätt bra. Jag hade två sockerbitar på ena långsidan med vad jag trodde var 21 meter mellan. Det visade sig dock att det egentligen var 22,5-23 meter vilket förklarade varför jag hade så svårt att få fem jämna galoppsprång utan att rida på som tusan. Har tydligen lite för långa steg när jag stegar. På medellinjen hade jag en oxer med "min" bom 6,8 meter framför (tror jag i alla fall). Det gick superbra att hoppa och jag vågade höja upp oxern till 90 cm. Vi fick några riktigt härliga språng!
 
Efter hoppningen blev vi fotograferade i skogen av bästa Alice som lyckades få några riktigt fina bilder i solen. 
 
 
 
 
På lördagen släppte jag först ut tidigt på morgonen och sedan jobbade jag några timmar innan jag åkte tillbaka och red dressyr i stora ridhuset. Vi jobbade mycket i galopp och lyckades göra, efter lite förberedelser, fyra byten i vart tredje på kvartslinjen. Vi jobbade även med piruetterna som inte är helt bra men inte så usla heller. 
 
I söndags var jag duktig och mockade hagen på dagen. Sen skulle jag rida på hoppbanan och hoppa lite. det gjorde vi också men det blev inte så kul som jag hade trott. Det spöregnade nämligen... Men vi tog ett litet skutt över ett kryss ändå innan vi genomblöta gav oss och gick in. Idag skulle vi ut i skogen men det var skogsskövling så det blev till att vända på en grymt spänd och lite envis Guzzman. Vi tog istället lite galopp i ridhuset för imorgon blir det vila. Kanske inte bästa passen men de kompenseras väl mot de superbra tidigare. 
Throwback Thursday
When I think back on this time, and the dreams we left behind
Ill be glad cause I was blessed to get to have you in my life
 
Det har blivit många tillbakablickar på sistone. Facebook har en rolig funktion där man kan se tillbaka på vilka aktiviteter man gjorde på samma dag tidigare år. Till exempel så kunde jag se att jag bytt till vinterdäck samma dag på de två föregående åren. I år har jag dock inte bytt ännu... Ibland är jag rädd för att blicka tillbaka. Rädd för att röra upp alla känslor om jag blickar långt nog. Rädd för att minnas en lyckligare tid. Rädd för tomheten du lämnat inom mig. Men på sista tiden har jag mött min rädsla och blickat tillbaka. Jag minns, jag minns allt. Men det gör mig inte ledsen och det gör mig inte arg. Men det gör mig delvis tom. Det påminner mig om hur grymt livet är och hur orättvist det är att vi inte kan vara med de vi älskar för alltid. Men det gör mig också glad. Glad för den tiden vi fick. Glad för allt vi hann med innan du behövde lämna mig. Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur livet kunde ha varit om du aldrig lämnat mig. Eller fantisera om hur det kunde ha varit om vi träffats idag i nutid. Det har snart gått 7 år men det är fortfarande jobbigt. 
 
Det var meningen att detta skulle bli ett glatt inlägg med tillbakablickar om vad som hände under denna period tidigare år. Men ibland är det förflutna inte bara glatt. Och bara för att det inte är glatt så behöver det inte betyda någonting dåligt. Även om jag saknar dig mer än någon någonsin saknat någon så känner jag samma kärlek som jag känner när jag tänker på dig när jag tänker på min framtid. Du är inte ersatt, det kan du aldrig bli, men mitt hjärta är stort nog att rymma er båda. Du lämnade mitt hjärta i bitar vilket innebär att det ryms fler i det nu än innan men det kan aldrig bli helt. En del kommer för alltid i all evighet att tillhöra dig. 
 
Tävlingen som gick i helgen är en slags milstolpe eller markör som återkommer varje år. Det innebär att man kan jämföra föregående år med i år för att se vart man befann sig då i livet. Så länge jag kan minnas så har tävlingen arrangeras. Första gången jag deltog var nog 2006 då jag vann KM och DM för juniorer med min mammas dåvarande häst Rosenfels. Vi vann även en LA:4. Detta var alltså 9 år sedan. Mycket har ju hänt under dessa år:
 
> För ett år sedan tävlade jag Mindy och vi tog placering i båda våra starter. En 2:a placering i LA:3 på dryga 67% och en 3:e placering i MsvC:1 på dryga 62%. 
 
> För fem år sedan debuterade Lelle på tävlingsbanorna i LB:2. För fyra år sedan debuterade Lelle MsvC med 60%. För tre år sedan vann Lelle sin första vinst i MsvB i FEI inledande MsvB. 
 
> För 7 år sedan red jag och Rinaldo vår sista tävling tillsammans. Vi vann en MsvB:2, kom 2:a i en MsvB:3, kom 3:a i en LA:5, tog silver i DM för seniorer och vann KM för seniorer. 
 
Rinaldo är verkligen hästen med stort H i mitt liv. Han lämnade mig alldeles för tidigt. Jag har ägnat några dagar åt att läsa igenom gamla dressyrprotokoll och se filmer från tävlingarna med honom. Det kanske verkar självdestruktivt men det är inte för att bli ledsen, det är för att minnas. Jag minns, jag minns allt. Jag har försökt filma över filmerna jag har på honom och har lagt ut dem på youtube så att han ska fortsätta finnas för evigt. Livet är verkligen orättvist, han skulle ju finnas för alltid. Men nu ska jag blicka framåt. Jag vet att detta finns med mig och att en del av mitt hjärta för alltid kommer att slå för honom. En stor del av mitt hjärta har börjat slå för Guzzman nu. Han känns så lik honom, väckte samma känslor. Samma lycka. Det kommer bli bra för oss. Det känns som en ny start på livet. En omstart. En rätt start. Nya möjligheter och stor kapacitet. Det kommer bli superbra och superkul. Från ovan kan du vaka över oss. 
 
En otroligt intressant sak jag noterat då jag granskat och sett alla Rinaldo-filmer flera gånger om är att jag hade mycket bättre sits då. Men hur går det till? För 7 år sedan hade jag mycket bättre sits än jag har nu. Med det är det inte sagt att jag har en mindre effektiv sits nu men definitivt mindre snygg. Nu blir det sitsträning så att jag får ordning på detta. Visst var ju Rinaldo väldigt lätt att sitta på men jag tycker att jag har tappat alldeles för mycket. Kanske hade Lelle lite dålig inverkan på min sits då han var unghäst och när han blev vuxen fortsatte jag ändå nästan att rida honom som en unghäst. Kanske har jag också tappat då jag ridit alla dessa olika hästar utan tränarhjälp. Det är ju inte omöjligt. Vill också minnas att det krävdes mycket sits för att orka med Rinaldo då han kunde vara lite knepig ibland. Detta måste i alla fall åtgärdas, detta blev som ett wakeup-call för mig.
 
Ill keep a part of you with me
And everywere I am 
There youll be