Emma

The one and only
Du var sagan om mitt liv
 
10:e februari 2007 startade de bästa 715 dagarna i mitt liv. Då fick jag min Rinaldo. En väldigt speciell häst som kom att betyda obeskrivligt mycket för mig. Vi hade sålt min ponny och sökte storhäst åt mig. Mamma hade fått höra att Rinaldo var till salu. Hennes kommentar var att om jag inte ville ha honom så skulle hon köpa honom till sig själv då hon ansåg att det var en av Norrlands finaste hästar. Många höll nog med. Fick höra många kommentarer om "värsting-Rinaldo". Han var något speciellt. När vi hämtade honom var han ur kondis och långhårig. Vi tog det lugnt i början men var snart igång. I början av maj samma år red vi vår första banträning och då visade han mig för första gången sitt riktiga jag. Han sprang, skuttade, kastade sig och jag grät. Till slut gick domaren och sa "red ut det" och mamma sa bara "fortsätt rida". Jag hade aldrig suttit på en sån explosiv häst tidigare och var livrädd att jag skulle flyga av. Men det gjorde jag inte och med tiden lärde jag mig att känna mig trygg trots hans tokigheter. De som kände till Rinaldo sedan tidigare visste att han kunde göra så men jag hade inte riktigt trott på det förens jag fick uppleva det själv. 
 
Rinaldo var en speciell häst och hade väldigt mycket humör. Han avskydde att bli borstad och klappad. När man borstade högg och sparkade han och om man bara petade på honom blev han arg. Som att hela hästen växte i ilska framför en för att man satte ett finger mot honom. Han kunde göra utfall mot boxgallret när man gick förbi. Men man lärde sig vart man skulle stå för att inte göra illa sig och trots allt var han nog uppfostrad att inte våga ta eller träffa. Efter två veckor fick jag nog och började "tvångs-klappa" honom. Jag började med huvudet. Höll fast honom och klappade tills han accepterade mig. Sedan gick jag vidare till halsen och när det funkade resten av kroppen. Det var som att han gav upp en suck och sedan bara gick med på att jag fick ta på honom, men ingen annan, utan att bli sur. 
 
Vi red vår fösta riktiga tävling i mitten av maj 2007. På den tiden behövde man inte kvala så vi red MsvB direkt. Eftersom att han var så explosiv red jag väldigt försiktigt och ökade i princip ingenting. Vi tog oss igenom utan för mycket bus. Efter det kunde jag sedan öka på mer och mer för varje start vi gjorde i takt med att vi lärde känna vandra mer. Ibland höll det och ibland inte. Det fick man ta när man red Rinaldo. Vi samlade flertalet vinster och placeringar i LA och MsvB (MsvC fanns inte på den tiden). Vår bästa ritt gjorde vi i LA:5 (numera MsvC:2) som vi fick 71,30% i och vann, stort då tvåan hade 59%. Vi vann också Norrlandsmästerskapen för Young Riders det året samt klubbmästerskapet för juniorer.
 
Efter en vinter med träning så debuterade vi i Mars 2008 MsvA i frack och hatt. Det var nervöst och gav inga fantastiska procent men vi tog oss igenom. Vi fortsatte rida MsvB och MsvA under året med en start i Prix st Georges. Vi fortsatte att samla vinster och placeringar i MsvB. Vår bästa ritt gjorde vi i MsvA:1 där vi fick 65,81% och därmed tog ett SM-kval (vi lyckades dock aldrig med det andra). 2008 red vi Norrlandsmästerskapen för seniorer (även om jag var Young rider) och tog en hedrande andraplacering mot rutinerat motstånd. Vi red vår absolut sista tävling i oktober där vi på hemmaplan tog en första-, en andra- och en tredjeplacering samt silver i distriktsmästerskapet och guld i klubbmästerskapet för seniorer på de tre starter vi gjorde. 
 
Rinaldo hade en speciell benställning med hängande knän. Tyvärr gjorde det hans senor svaga och han blev skadad i början av december 2008. Han hade redan varit skadad innan vi köpte honom (vilket han var friskförklarade från och det var på ultraljud utläkt, det var en annan skada han fick) och jag törs nog medge att vi aldrig annars skulle ha råd med en så fantastiskt fin häst annars. Det kändes som att jag och Rinaldo hade mycket kvar att ge och planen för 2009 var att klara andra SM-kvalet och delta i SM samt debutera intermediär. Men Rinaldos ben höll inte och i slutet av Januari fick han lämna oss. Jag minns inget från den tiden, det var som att jag levde i ett svart hål. Han var mitt allt! Jag levde i förnekelse och raderade allt för att jag inte kunde hantera verkligheten. Han lämnade mig med en enorm saknad och tog en del av mig med sig. Jag kommer aldrig att bli hel igen men jag har lärt mig att leva med mina ärr. Tiden läker inte alla sår men tårarna rinner inte länge när jag tänker på honom. Numera minns jag honom med glädje. Jag är väldigt lycklig över att ha haft en sådan häst. Han var verkligen en "once in a lifetime"-häst och jag önskar bara att våran tid tillsammans hade blivit längre. Vi hade så mycket kvar att ge. 
 
Det sista han gjorde innan vi lämnade honom där hos veterinären var att lägga huvudet i min famn, som att han sa hejdå, som att han visste, som att det var okej. Jag kramade om honom en sista gång sedan lämnade jag honom. Min vackra Rinaldo. (Och jo, nu rinner tårarna igen åtta år senare...) 
 
 
 
 
 
 
Throwback Thursday
When I think back on this time, and the dreams we left behind
Ill be glad cause I was blessed to get to have you in my life
 
Det har blivit många tillbakablickar på sistone. Facebook har en rolig funktion där man kan se tillbaka på vilka aktiviteter man gjorde på samma dag tidigare år. Till exempel så kunde jag se att jag bytt till vinterdäck samma dag på de två föregående åren. I år har jag dock inte bytt ännu... Ibland är jag rädd för att blicka tillbaka. Rädd för att röra upp alla känslor om jag blickar långt nog. Rädd för att minnas en lyckligare tid. Rädd för tomheten du lämnat inom mig. Men på sista tiden har jag mött min rädsla och blickat tillbaka. Jag minns, jag minns allt. Men det gör mig inte ledsen och det gör mig inte arg. Men det gör mig delvis tom. Det påminner mig om hur grymt livet är och hur orättvist det är att vi inte kan vara med de vi älskar för alltid. Men det gör mig också glad. Glad för den tiden vi fick. Glad för allt vi hann med innan du behövde lämna mig. Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur livet kunde ha varit om du aldrig lämnat mig. Eller fantisera om hur det kunde ha varit om vi träffats idag i nutid. Det har snart gått 7 år men det är fortfarande jobbigt. 
 
Det var meningen att detta skulle bli ett glatt inlägg med tillbakablickar om vad som hände under denna period tidigare år. Men ibland är det förflutna inte bara glatt. Och bara för att det inte är glatt så behöver det inte betyda någonting dåligt. Även om jag saknar dig mer än någon någonsin saknat någon så känner jag samma kärlek som jag känner när jag tänker på dig när jag tänker på min framtid. Du är inte ersatt, det kan du aldrig bli, men mitt hjärta är stort nog att rymma er båda. Du lämnade mitt hjärta i bitar vilket innebär att det ryms fler i det nu än innan men det kan aldrig bli helt. En del kommer för alltid i all evighet att tillhöra dig. 
 
Tävlingen som gick i helgen är en slags milstolpe eller markör som återkommer varje år. Det innebär att man kan jämföra föregående år med i år för att se vart man befann sig då i livet. Så länge jag kan minnas så har tävlingen arrangeras. Första gången jag deltog var nog 2006 då jag vann KM och DM för juniorer med min mammas dåvarande häst Rosenfels. Vi vann även en LA:4. Detta var alltså 9 år sedan. Mycket har ju hänt under dessa år:
 
> För ett år sedan tävlade jag Mindy och vi tog placering i båda våra starter. En 2:a placering i LA:3 på dryga 67% och en 3:e placering i MsvC:1 på dryga 62%. 
 
> För fem år sedan debuterade Lelle på tävlingsbanorna i LB:2. För fyra år sedan debuterade Lelle MsvC med 60%. För tre år sedan vann Lelle sin första vinst i MsvB i FEI inledande MsvB. 
 
> För 7 år sedan red jag och Rinaldo vår sista tävling tillsammans. Vi vann en MsvB:2, kom 2:a i en MsvB:3, kom 3:a i en LA:5, tog silver i DM för seniorer och vann KM för seniorer. 
 
Rinaldo är verkligen hästen med stort H i mitt liv. Han lämnade mig alldeles för tidigt. Jag har ägnat några dagar åt att läsa igenom gamla dressyrprotokoll och se filmer från tävlingarna med honom. Det kanske verkar självdestruktivt men det är inte för att bli ledsen, det är för att minnas. Jag minns, jag minns allt. Jag har försökt filma över filmerna jag har på honom och har lagt ut dem på youtube så att han ska fortsätta finnas för evigt. Livet är verkligen orättvist, han skulle ju finnas för alltid. Men nu ska jag blicka framåt. Jag vet att detta finns med mig och att en del av mitt hjärta för alltid kommer att slå för honom. En stor del av mitt hjärta har börjat slå för Guzzman nu. Han känns så lik honom, väckte samma känslor. Samma lycka. Det kommer bli bra för oss. Det känns som en ny start på livet. En omstart. En rätt start. Nya möjligheter och stor kapacitet. Det kommer bli superbra och superkul. Från ovan kan du vaka över oss. 
 
En otroligt intressant sak jag noterat då jag granskat och sett alla Rinaldo-filmer flera gånger om är att jag hade mycket bättre sits då. Men hur går det till? För 7 år sedan hade jag mycket bättre sits än jag har nu. Med det är det inte sagt att jag har en mindre effektiv sits nu men definitivt mindre snygg. Nu blir det sitsträning så att jag får ordning på detta. Visst var ju Rinaldo väldigt lätt att sitta på men jag tycker att jag har tappat alldeles för mycket. Kanske hade Lelle lite dålig inverkan på min sits då han var unghäst och när han blev vuxen fortsatte jag ändå nästan att rida honom som en unghäst. Kanske har jag också tappat då jag ridit alla dessa olika hästar utan tränarhjälp. Det är ju inte omöjligt. Vill också minnas att det krävdes mycket sits för att orka med Rinaldo då han kunde vara lite knepig ibland. Detta måste i alla fall åtgärdas, detta blev som ett wakeup-call för mig.
 
Ill keep a part of you with me
And everywere I am 
There youll be
5 år
Idag är det 5 år sedan jag förlorade min bästa vän. Saknaden är fortfarande stor och kommer nog alltid att vara det.

Min häst, min vän, mitt allt... Rinaldo


Jag kommer ihåg att det sista han gjorde innan vi skiljdes åt var att lägga sin mule mot min mage, så att jag kunde lägga min kind på hans panna och hålla om hans huvud. ❤️

Tänk att jag fortfarande bara behöver läsa första meningen i inlägg från för 5 år sedan för att tårarna ska börja rinna... Du betydde så otroligt mycket för mig! 


Fem år har nu gått,
Utan att jag det förstått.

Det bästa som någonsin hänt,
Var när du i mitt liv anlänt.

Du fyllde alla mina sinnen,
Och gav mig så underbara minnen.

Men vår tid blev alltför kort,
Innan du behövde gå bort.

Fast än mitt hjärta sa nej,
Var det det bästa för dig.

En kyss på din vackra panna,
Jag önskar du kunde stanna.

Du la ditt huvud mot mitt bröst,
Som om du ville ge mig tröst.

Jag gav dig en sista blick,
Innan du ifrån mig gick.

Nu står jag här ensam kvar,
Men i mitt hjärta jag dig alltid har!