Idag är det två år sedan jag körde ner till Gävle (själv) och hämtade hem min fina Guzzman. Vilken resa vi har gjort sedan dess. Det sägs ju att det tar ett år att rida in sig på en häst och det har det gjort, minst. Även om jag och Guzzman "klickade" redan på provridningen och jag kände "det här är MIN häst" så är han inte enkel. Det är väldigt mycket flyckt i honom och han går lätt upp i spändhet. Samtidigt som han är svår så är han en av de hästarna som gett mig bäst ridkänsla av alla de hästar jag har suttit på i mitt liv (och det är ändå en hel del). Tänk att han är min.
Mamma sa redan i början att jag inte skulle kunna tävla honom direkt utan att jag skulle behöva rida in mig först. Jag tyckte det var överdrivet med min rutin men det visade sig att hon hade rätt. Jag och Guzzman behövde några månader innan vi var redo för start. Rörelserna var det inget problem med, de kunde han, det var hur jag skulle rida honom då han blev spänd och vad jag kunde vänta mig när det inträffade. På min första träning undrade tränaren vilka rörelser som var svåra - "inga" svarade jag "men allt är svårt när han blir spänd". Vi debuterade på tävlingsbanorna i Örnsköldsvik i mitten av Augusti 2015 där vi red MsvC:1 och MsvC:2. Jag var så sjukt nervös, jag visste inte vad jag skulle vänta mig men jag visste att han kunde bli svår och spänd. Första klassen var han helt fantastisk! Koncentrerad, lydig och genomförde programmet mer än väl. Vi fick 67,02% vilket gav en 3:e placering. Till andra klassen hade han laddat upp så då fick vi några missar men det räckte ändå till 65,55% vilket gav vinst. Vilken debuttävling! Två placeringar på två starter och dessutom båda kvalen till MsvB. Vi red ytterligare tre MsvC, varav vi vann två, innan vi gick upp till MsvB som vi debuterade i oktober samma år. Det var dock en flopp då han var riktigt spänd och laddad och jag hade feber. Utgick nästan i debuten då vi red MsvB:2 men genomförde till slut programmet. Ingen bra procent men en andraplacering i Klubbmästerskapet 2015. Andra starten (som vi red samma helg) gick lite bättre. Då red vi MsvB:4 och trots att Guzzman skenade förbi ett moment och vi fick grova missar i ytterligare två moment så fick vi ändå just över 61%. Det bådade gott för framtiden.
I början av november 2015 fick Guzzman en akut foderreaktion vilket gjorde honom halt på alla fyra benen. Två veterinärer och tre hovslagare konstaterade fång. Skorna åkte av och han blev satt på strikt boxvila med smärtstillande. Efter två dagar var symtomen borta och efter en vecka fick han börja promenera. Vi hävde anfallet snabbt då veterinär tillkallades endast fem timmar efter första symtom. Efter fyra veckor på box med promenader så åkte vi och röntgade honom för att se att det inte skett en rotation i hovbenet. Det fanns inte minsta tecken på någon förändring eller konstighet på röntgen och Guzzman blev därmed friskförklarad med rekommendationen att ridas igång lugnt och inte börja träna och hoppa förens efter nästa skoning. I mitten av januari 2016 blev Guzzman verkad och skodd och sedan fick vi komma igång på riktigt. Det var en fantastisk känsla efter att ha varit så orolig för om jag ens skulle få rida honom igen eller om han ens skulle överleva, till att komma igång och träna och tävla. Guzzman är en fighter och vi hoppas slippa fler anfall i framtiden.
I Maj 2016 red vi första MsvB för den säsongen. Det var i MsvB:4 i Örnsköldsvik där vi fick över 64% och då tog vi vårt första kval till MsvA. Några helger senare åkte vi till Piteå där vi vann en MsvB:2 på över 68% och tog andra kvalet i en MsvB:4 på över 64%. Ritten i MsvB:2 kan vara vår bästa ritt hittills. Allt bara stämde och jag föll tre gånger i skratt under programmet då jag inte kunde hålla inne glädjen över att sitta på en sån fantastisk häst. Under säsongen fortsatte vi att rida MsvB:4 och tog några placeringar också. Vi debuterade även MsvB:5 före sommaren och vi tog brons i Distriktsmästerskapet 2016 för Västerbotten. I september 2016 debuterade vi MsvA med hatt och frack. Ingen superfint då vi hade fem grova missar men man ska ju börja någonstans. Vi hann rida en till MsvA innan säsongen avslutades.
Säsongen 2017 har bara börjat men vi har redan deltagit i tre tävlingar. Vi inledde säsongen med en mjukstart i FEI lagtävlandsprogram för juniorer (MsvB) som gav 63% och en andraplacering. Sedan åkte vi på hopptävling i Njurunda där vi fick rosett för felfri ritt i 80cm. Vi har även besökt Hudiksvall där omständighterna inte var till vår fördel men ändå över 63% i MsvB:5 trots en spänd ritt. Nu blickar vi framåt mot debut i Prix st Georges nästa helg och sedan några fler starter i den och MsvA:1 innan sommarvilan.
När jag tänker tillbaka så känns det som att det har tagit längre tid än ett år att rida in sig på Guzzman. Men det har varit en rolig tid att lära känna varandra. Nu känner vi varandra, på riktigt. Jag kan hans dagar och han kan mina. Ibland är vi tajmade, ibland inte. Men när vi är det så är vi fantastiska tillsammans. Det har hänt så mycket sista tiden som jag aldrig skulle ens drömma om för ett år sedan. Jag har ridit honom barbacka, mer än en gång, i alla gångarter. Jag har ridit honom i grimma och bettlöst och det trivs han jättebra på. Jag har hoppat 120cm på ett hinder och dessutom tagit mig till start i hoppning, min första och enda (hittills) start på riktigt i hoppning (men fler hoppas vi på). Jag har galopperat på gröna ängar. Jag kan lägga huvudet mot hans utan att vara rädd för att han ska slå upp det då han är så vaken. Vi litar på varandra nu. Han är en helt fantastisk häst, helt underbar och min bästa vän. Han utvecklar mig, jag utvecklar honom och tillsammans tar vi hela tiden nya steg framåt. Så mycket kärlek till denna fina häst som jag är oerhört lycklig att jag får äga och älska.
Foto Alice Olander
0 kommentar(er)
