Idag har jag tagit ett stort steg utanför min trygghetszon. Som tur var har jag världens bästa häst som ställer upp på allt tokigt som jag utsätter oss för. Idag har vi, helt spontant, åkt på hopptävling. Eftersom att det inte blev av förra helgen så var jag väldigt sugen på att delta i Matfors (nära Näset) denna helg istället. Det enda problemet var att lägsta klassen var 90cm och jag tyckte det var för högt och ville hoppa 80cm. Men tävlingen låg bra i tiden och dessutom fick man en svart-orangea rosett för felfri ritt (jag älskar ju orange). Jag vet ju att Guzzman klarar det så det hängde på mig. När jag var supporter på ponnyhopptävlingen dagen före så blev jag peppad och bestämde mig för att vara med. Vi anmälde oss i avdelning B där det endast krävs felfri ritt, ingen omhoppning. Det passar mig bra, färre hinder och rosett för felfritt. Jag är inte redo att rida mot klockan ännu. Det var med en klump i magen och lätt illamående som jag anlände till tävlingen tidigt i morse. Efter att ha gått banan två gånger kändes det bättre. Jag hade en plan. Åtta språng. Att överleva. På framridningen var han lugn och trevlig, vi kom ut i bra tid. På framhoppningen var han lycklig och tog busiga glädjeskutt efter varje hinder. Väl på banan var han fokuserad. Han skuttade lätt över de, enligt honom, små hindren med god marginal - han har ju trots allt tävlat 130cm tidigare i sitt liv så han visste precis vad han skulle göra. Vi höll planen och kom städat och kontrollerat mot de två första hindren. Mot trean som var på linje från tvåan så hamnade jag i backläge så jag la honom tokigt, trots det skuttade han snällt över och fortsatte som inget. Fyran var ett, enligt mig, läskigt plank som vi kom jättebra på. Sedan en båge till femman där jag inte fick igenom halvhalten så tempot ökades. Sexan, sjuan och åttan gick alla bra men i lite väl högt tempo. Fina språng och högt över hindren. Är väldigt nöjd att jag klarade det och vi fick vår fina rosett med hem. Jag brukar alltid säga att man måste träna på att tävla också, man kan inte bara trimma hemma för det blir en annan sak på tävling. Så ser jag det - det var långt ifrån perfekt och många saker jag ridit annorlunda om jag fått göra om - men man måste träna på att tävla och när nervositeten tar över så är det lätt att man inte rider lika som hemma. Guzzman gjorde allt med lätthet och hade nog velat hoppa både mer och högre. Egentligen förtjänar han någon som är bättre och stadigare i hoppningen, någon som inte rattar och grejar som jag gör när jag blir osäker. Han är ju verkligen helt fantastisk. Men han får leva med mig nu och hans hoppkarriär är trots allt över så det kanske inte gör så mycket. Han är ju glad i alla fall. Nu blir det vila imorgon och sedan laddar vi om inför vår andra start i Intermediaire 1 på söndag.
0 kommentar(er)
